Dags för C-Day!

C-Day, dvs dagen jag fick reda på att jag hade cancer. Men jag gör som på TV och säger: Men först till det här.

Nu i onsdags skulle jag ju skrivit om C-Day, men det blev en jobbig dag, så jag orkade inte. Jobbig eftersom jag skulle röntga levern. Fick stränga direktiv av sjukhuset, och som den lydige pojke jag är, gjorde jag så också.

• bara en lätt liten frukost före klockan 07.00
• sen inget att äta eller dricka på hela dagen före röntgen.

 Den dagen skulle i ”Seniorveckan i Håbo”  en utfrågning om bostadsbyggandet för främst seniorbyggen ske av de olika partierna. En klart viktig och intressant fråga, men jag kunde tyvärr inte deltaga. Jag hade ju tid att röntgas den dagen klockan 14.10. Men vi – FP – var representerade ändå.

Klockan blev närmare 14.40 innan jag kallades in till röntgen. Nu skulle det sättas nål för kontrastvätska. Jag vet av erfarenhet genom många som blodgivare, att det är inte helt lätt att sätta in en nål i mina vener i armen. Mycket riktigt. Den mycket trevliga undersköterska, som skulle göra detta, kände sig till slut tvungen att be en mer erfaren sjuksköterska hjälpa till. Det gick jättebra, men hade tagit tid. Jag var inte klar med röntgen förrän närmare ½fyra. Röntgen visade ingen förändring eller något misstänkt, men tyvärr kunde inte hela levern röntgas med ultraljud. Min ena lunga täckte delar av levern, så jag kommer få röntga den på annat sätt senare. När jag klev ut ur rummet för att åka hem var jag helt slut. Törstig och hungrig. Jag drack två hela muggar vatten redan i väntrummet. Och en stor smörgås med vatten i sjukhusets cafeteria och en bamsemugg med kaffe. När jag kom hem kände jag att en dag utan dryck och mat hade gjort att jag nästan stöp i säng. Orkade inte sätta på datorn ens.

Och i dag, denna härliga sensommar dag. Carina L hämtade mig för vi skulle på länets kommundag. Håbo var värd och dagen skulle tillbringas i Skokloster. Både politiker och tjänstemän från kommuner i länet, regionförbundet och några landstingspolitiker var där. Slottets förevisades och sen blev det Håbos tur att berätta om våra positiva projekt. Logistik Bålsta och Centrumprojektet. En mycket tankeväckande information gavs från den inblandade arkitekten från Arken – se – arkitekter. Mycket spännande projekt, bägge två.  

På eftermiddagen skulle det sen vara en utfrågning av landstingspolitiker av seniorerna. Vårt - FP:s landstingsråd - Ludvig Larsson hade kontaktat mig på morgonen och meddelat att han var sjuk och kunde inte närvara. Frågade om jag kunde hoppa in. Det blev en bra utfrågning. S-märkta landstingsrådet Börje Wennberg kände sig också tvungen att erkänna att det blivit mycket bättre med sjukvården i allmänhet och närsjukvården i synnerhet i länet efter valet. Jag kunde kanske inte bidra med så mycket svar från landstingshåll, men väl att lägga in svar på frågeställningar med ett Håbo-perspektiv. Tror våra seniorer blev nöjda med svaren!

Nu till C Day - Tisdag den 28:e

Gunilla hade tagit ledigt från jobbet. Hon skulle på eftermiddagen till Skokloster för arbetsmöte med Skolnämnden tisdag em – onsdag fm. Hon vill gärna att vi åkte tillsammans till Uppsala. Vi skulle ju lätt hinna tillbaka så att jag kunde släppa av henne på vägen dit. Väl framme vid akademiska uppstår det vanliga problemet. Hur hitta parkering? OK jag kan ju kliva av under tiden Gunilla letar upp parkering och för att komma senare till mottagningen. Så blir det.

Nästan direkt jag anmält mig kallas jag in till läkaren. Nej inte läkaren utan sju stycken samt två sjuksköterskor. Det gick snabbt upp för mig att detta var inte en vanlig stund med sjukvården. Överläkaren Tomas Ekberg såg nog snabbt min reaktion och gjorde det rätta. Jag fick sätta mig i en undersökningsstol och han gav mig informationen att jag hade cancer. Jag hade knappt hunnit dra andan förrän han också sa: Så här skall vi göra,,,,,,, Genom att för mig visa, att man redan hade gjort planering av vad som skall göras och hur, fick han mig att istället för att tänka CANCER, börja tänka på ÅTERHÄMTNING och REHAB. Jag tror det var ett både sätt att framföra beskedet grundat på erfarenhet och god psykologi.

Men än hade inte Gunilla kommit tillbaka. När hon dök upp på mottagningen hämtade en sjuksköterska henna snabbt. Men tyvärr fick hon inte informationen riktigt på samma sätt. Och hos mig hade den kanske sjunkit in lite mer. Klart – då kom tårarna. Mest för att jag såg reaktionen på henne. Överläkaren Tomas lyckades ändå får tankarna till frågan om vad som skall göras. Om hela den processen kommer jag berätta sen. I morgon hoppas jag.

Det blev inget arbetsmöte för Gunilla på Skolnämnden. Nej vi åkte hem, åt något. Kommer inte håg vad. La oss på våra sängar och pratade. Om allt om hur vi skulle gå vidare. Kalla in barnen till möte - utan respektive och utan barnbarn.  

Den natten snurrade tankarna i huvudet – nästan hela natten.

Det var den natten jag bestämde mig för att börja blogga. Senare frågande jag några av min närmaste om det skull vara ett riktigt beslut. Alla de har sagt mig att om jag vill och känner för det, skall jag göra det.

Du är välkommen till att läsa vidare!

Keep Smiling - Keep fighting

// Tomas